Conny och Renée Norrman har två adopterade barn som båda kommer från staden Poona i Indien. Sonen kom till Sverige 1977 och dottern 1979. Båda är idag vuxna och har egna familjer. När dottern föddes var hon otroligt mager och undernärd . Hon lämnades därför till en amerikansk-kanadensisk familj, Bühler, som då levde i Pune. Mannen i familjen undervisade vid ett college som utbildade pastorer. Det var ett barnhem som överlämnade flickan till familjen och syftet var att hon därigenom skulle få tillgång till bättre vård. Efter fyra månader hos den amerikansk-kanadensiska familjen kom hon vidare till Sverige.
Vid colleget studerade en ung man, Samuel Manickam. På sin fritid hjälpte han bl.a. till med att städa på herr Bühlers kontor. Där fick han syn på brev postade i Sverige. Det var Conny och Renée som fortsatt hålla kontakt med den kanadensiska familjen för att de skulle få veta hur den nu adopterade flickan hade det. Det var sedan tidigare bestämt att Samuel skulle genomföra en resa till Sverige. Som en del i finansieringen av sitt studium skulle han resa runt i Sverige som bokförsäljare. Colleget förmedlande denna möjlighet för att hjälpa sina studenter.
Samuel fattade mod och skickade ett brev till den för honom okända svenska familjen Norrman. Han undrade vilka de var, hur deras kontakt med Indien såg ut och på vilket sätt de kände familjen Bühler. Eftersom han visste att han skulle till Sverige så undrade han också om han fick komma och hälsa på. Tre år i rad reste Samuel nu till Sverige. Han sålde böcker och han hälsade på familjen Norrman i Lidköping. De blev mycket goda vänner och har sedan dess haft en nära kontakt med varandra.
När Samuel avslutade sin utbildning 1991 sändes han ut som pastor i Chennais slumområden. I sitt arbete såg han de fattigas lidande och tragiska liv och fylldes av medkänsla. Han ville ge dem ett framtidshopp. Åren gick, han gifte sig och paret fick en son. Tyvärr blev Samuel svårt sjuk 1997. Han måste för att överleva genomgå en njurtransplantation. När han var som sjukast och vistades på sjukhus lovade han att om han blev frisk skulle han i sin tur hjälpa andra människor som hade det svårt. Operationen gick bra och Samuel har hållit sitt löfte. Paret Manickam började hjälpa människor som de såg på gatan. De delade ut mat och kläder. “Mission for the Suffering in India Trust” (MSI) var grundad, som en registrerad hjälporganisation under “the Government of Tamil Nadu, India.”
Så kom barnhemmet och fadderverksamheten till
I oktober 1998 fann Samuel en dag Mr. Chidambaram. Det var på gatan utanför Samuels hem. En mycket mager man med sin lille son. Pojken var 6 eller 7 år gammal. Samuel förstod att mannen inte hade långt kvar att leva. När han trots sjukvård avled någon dag senare så ordnade Samuel begravningen. Kvar i livet och utan familj fanns pojken. Pojkens mamma hade avlidit i samband med förlossningen. Fader och son flyttade tidigt till norra Indien pga ett arbete. Under flera år hade de det någorlunda bra. En dag föll dock Chidambaram från en byggnadsställning och bröt sitt ben. Han kunde aldrig använda sitt ben igen och blev av med arbetet. Sonen lyckades ta sig och fadern tillbaka till Chennai på ett tåg, utan biljetter.
När Samuel fann dem var sonen mager och hade knappt några kläder. Samuel tog med sig pojken hem, tvättade honom och gav honom rena kläder. Han fick namnet Conny. Samuel frågade om någon i församlingen kunde ta hand om pojken. Han gick vidare till polisen för att få hjälp att finna ett lämpligt barnhem. Inte heller polisen verkade bry sig.
I Chennai började ryktet sprida sig att Samuel tog hand om barn. Han mötte dem ofta när de ensamma, eller med sin mamma, gick omkring på gatorna. Föräldrar sökte ofta upp Samuel med sina barn och bad om hjälp. Andra gånger berättade någon av MSI´s frivillig-arbetare om något barn med problem. Efter ett halvår hade Samuel åtta barn i sitt hem. Egentligen var bostaden alldeles för liten.
Samuel växte upp i en liten by som heter Malavarayanatham. Det är vanligt att förkorta namnet till Malavai. Byn ligger ca. 70 mil söder om Chennai. Samuels föräldrar bodde kvar i ett litet hus. De skänkte nu sin bostad till sonen, Conny fick flytta hit och han blev det första barnet i det nystartade barnhemmet. Det har gått bra för pojken. Han beskrivs idag som artig, trevlig och lite blyg. En pojke som kanske är den som tar det största ansvaret av barnen på hemmet. Han gör bra ifrån sig i skolan och drömmer om att bli mekaniker.
I Chennai, där ju Samuel själv bodde, fick han kontakt med några familjer. Alla var i stort behov av hjälp. Vid samma tidpunkt i Sverige så var Sophia, Conny och Renées dotter ute i olika sammanhang och visade bilder från sin Indienvistelse och berättade om Samuels hjälpverksamhet. Vid ett tillfälle så kom en som heter Rigmor Rubinstein fram till Sophia efteråt och frågade om det fanns möjlighet att bli fadder till något av barnen som Samuel hjälpte. Renée skrev ner till Samuel och frågade och det visade sig att det fanns många barn som behövde en fadder. Så det första fadderbarnet blev pojken Moses och året var 1998.
Så började det hela med Conny på barnhem i Malavai och Moses i slummen i Chennai. Många fler barn skulle följa. Ryktet om arbetet i Indien spred sig bland familjen Norrmans bekanta i Sverige och vidare till deras vänner. Alltfler ville bli fadder till ett litet barn. Flera gånger har Conny och Renée Norrman, eller andra från Sverige, varit i Indien för att hälsa på och det har känts värdefullt att hela tiden kunna följa verksamheten med egna ögon.
Satsningen på ett barnhem i byn har inneburit fördelar för den lokala befolkningen. Det var t.ex. en fadder som bekostade den första telefonanslutningen i Malavai och när kabeln var dragen var den öppen för fler abonnenter. Antalet barn ökade och med tiden blev lokalerna i Malavai för små. Det var dags att bygga ett nytt och större barnhem i byn. Till detta behövdes naturligtvis en hel del pengar. Samtidigt ville man passa på att bygga en sjukstuga som skulle kunna komma hela byn till godo.
När Sophia och hennes man Andreas gifte sig 2001 gick deras bröllopsgåvor till en grundplåt för att börja bygga det nya barnhemmet. Efter ytterligare några insamlingar, lotterier, loppmarknader m.m. kunde projektet genomföras. 2004 stod byggnaden färdig och Renée, Conny, Sophia och Andreas reste till Indien för att inviga hela projektet.
Byn Malavai ligger mitt ute i landsbygden omgiven av ris- och bananplantager. Folket bor i små hyddor och arbetar mest ute på fälten och på plantagerna. Alla är mycket fattiga. Det är vanligt att varken mamma eller pappa kan läsa eller skriva.
Samuel med familj flyttade år 2004 till Malavai. Fram till dess hade hans föräldrar skött om barnen på barnhemmet medan Samuel ansvarade för arbetet i Chennai. Varje månad besökte han dock barnhemmet. Den 25 augusti 2009 stängdes vårt barnhem pga. regeringen i Tamil nadu som hade nåtts av rykten att privata barnhemsbarn for illa. Efter denna incident var det oerhört svårt att få förnyad licens för att bedriva privata barnhem. Samuel tillsammans med styrelsen beslöt därför att använda byggnaden till skola för fattiga bybarn.
Strax därefter startades Grace Samuel Nursery and Primary English school. Numera bor alltså Samuel med sin fru på skolan.
Arbetet här hemma i Sverige har hela tiden växt och fram till 2006 sköttes det mesta av arbetet av Conny och Renée. Då bildades vår förening MSI Lidköping. Allt arbete sker helt ideellt varför alla intäkter oavkortat går till arbetet i Indien. Föreningen har ordnat loppmarknader, fadderträffar och annat för att få in pengar till verksamheten där nere.